Start

Jag har fortfarande inte blivit kvitt mina sömnproblem. Hur jag än vrider, vänder, analyserar och har mej så tycker jag inte att jag sover för mycket. Ändå ligger jag där likt förbannat. Natt efter natt. Kroppen snurrar som en propeller i sängen och lakanen trasslar in sej i min nakna kropp. Jag tänker inte, grubblar inte, har ingen ångest. Kanske kan det vara så att jag mår för bra. Att jag äntligen har hittat en slags balans i livet. Visst har jag dagar som inte är bra men jag kan ta kontroll över dom. Jag förstår signalerna.

Det är inte alls som förut när jag var förlamad och paralyserad av all panikångest. Jag ville ligga i sängen och titta in i väggen. Mentalt var det allt jag kunde göra. Fysiskt och själsligt hade jag en dotter att ta hand om med egna behov. Jag skrek på hjälp fast ingen hörde. Jag grät fast ingen såg. Torra tårar. Jag har alltid varit dålig på att förklara mitt mående för läkare, psykologer och terapeuter. Hur förklarar man en inbördes smärta likt eldflammor? Jag får inte fram några ord. Men hela min insida skriker. Hjälp mej! Se mej! Förstå mej och hur dåligt jag mår!

Jag får ofta höra att jag är känslig. Det är som en brutal misshandel när någon säger fel ord till mej på fel dag. Det tar tid för mej att resa mej upp från botten. Jag har gjort det så många gånger och ändå är det alltid lika svårt. Det finns inte någon som förstår hur jag mår utom jag själv. Och den tanken gör så jävla ont. Jag vill inte att orden ska misshandla mej, jag vill inte vara känslig, jag är trött på behandlingen även om det är den som har hjälpt mej upp på fötter igen. Jag vill klara mej själv men smärtan gör att jag inte kan stå på egna ben. Jag vill inte ha dina sympatier. Bara en smula förståelse. Det här är mina innersta tankar, misshandla inte dom.