Diagnos

Jag orkar inte mer. Är som ett urvridet lakan. Idag kom domen. Bipolär sjukdom. Erbjuden medicinering men ville fundera på det. Varför bor den här skiten i min kropp ? Jag får fundera på om jag vill testa medicin ett tag och se om livet kan bli lite drägligare. Tänk att jag i flera år gått o trott att jag haft Borderline. Jag är så besviken.

Dagen D

Så är dagen här, äntligen kan jag inte skriva för så är det verkligen inte. Först en timmes behandling på morgonen och direkt efter det ska jag vidare till min läkare och diskutera diagnos och symtomer. Jag har fått två diagnoser och hon står fast vid den som jag har haft nu i några år. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till det här. Det är klart att jag påverkas och tänker annorlunda. Men just imorrn vill jag inte. Nu skrev jag fel. Jag vill aldrig. Jag vill bara få vara och låta tiden läka alla sår. Ju mer dom river inuti mej desto mer blöder jag. Sår som gör ont. Lämnar en ärrvävnad i själen. Mycket har jag förträngt för att kunna leva vidare. Lite som att föda barn. Man är skapad på ett sätt att hjärnan efter ett tag glömt hur ont det gjorde. Verbalt finns det kvar. Och i minnet. Men inte känslomässigt. Men jag är en överlevare. Jag reser mej upp när jag fallit. Det måste jag göra.

Det är inte på något sätt tänkt att den här bloggen ska vara mörk och dyster. Den bara är det idag.

Start

Jag har fortfarande inte blivit kvitt mina sömnproblem. Hur jag än vrider, vänder, analyserar och har mej så tycker jag inte att jag sover för mycket. Ändå ligger jag där likt förbannat. Natt efter natt. Kroppen snurrar som en propeller i sängen och lakanen trasslar in sej i min nakna kropp. Jag tänker inte, grubblar inte, har ingen ångest. Kanske kan det vara så att jag mår för bra. Att jag äntligen har hittat en slags balans i livet. Visst har jag dagar som inte är bra men jag kan ta kontroll över dom. Jag förstår signalerna.

Det är inte alls som förut när jag var förlamad och paralyserad av all panikångest. Jag ville ligga i sängen och titta in i väggen. Mentalt var det allt jag kunde göra. Fysiskt och själsligt hade jag en dotter att ta hand om med egna behov. Jag skrek på hjälp fast ingen hörde. Jag grät fast ingen såg. Torra tårar. Jag har alltid varit dålig på att förklara mitt mående för läkare, psykologer och terapeuter. Hur förklarar man en inbördes smärta likt eldflammor? Jag får inte fram några ord. Men hela min insida skriker. Hjälp mej! Se mej! Förstå mej och hur dåligt jag mår!

Jag får ofta höra att jag är känslig. Det är som en brutal misshandel när någon säger fel ord till mej på fel dag. Det tar tid för mej att resa mej upp från botten. Jag har gjort det så många gånger och ändå är det alltid lika svårt. Det finns inte någon som förstår hur jag mår utom jag själv. Och den tanken gör så jävla ont. Jag vill inte att orden ska misshandla mej, jag vill inte vara känslig, jag är trött på behandlingen även om det är den som har hjälpt mej upp på fötter igen. Jag vill klara mej själv men smärtan gör att jag inte kan stå på egna ben. Jag vill inte ha dina sympatier. Bara en smula förståelse. Det här är mina innersta tankar, misshandla inte dom.