Dagen D

Så är dagen här, äntligen kan jag inte skriva för så är det verkligen inte. Först en timmes behandling på morgonen och direkt efter det ska jag vidare till min läkare och diskutera diagnos och symtomer. Jag har fått två diagnoser och hon står fast vid den som jag har haft nu i några år. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till det här. Det är klart att jag påverkas och tänker annorlunda. Men just imorrn vill jag inte. Nu skrev jag fel. Jag vill aldrig. Jag vill bara få vara och låta tiden läka alla sår. Ju mer dom river inuti mej desto mer blöder jag. Sår som gör ont. Lämnar en ärrvävnad i själen. Mycket har jag förträngt för att kunna leva vidare. Lite som att föda barn. Man är skapad på ett sätt att hjärnan efter ett tag glömt hur ont det gjorde. Verbalt finns det kvar. Och i minnet. Men inte känslomässigt. Men jag är en överlevare. Jag reser mej upp när jag fallit. Det måste jag göra.

Det är inte på något sätt tänkt att den här bloggen ska vara mörk och dyster. Den bara är det idag.