Jag har tappat min livslust

Var ett tag sen jag bloggade här nu. Började medicinera för några månader sen och till en början mådde jag riktigt bra, för att sen må sämre. Då blev det bestämt att vi skulle höja dosen lite till. Men det har inte hjälpt och jag mår som jag gjorde när jag inte åt mina mediciner. Hela mitt liv känns bräckligt och jag har svårt för att ha sunda relationer. Som mitt och min mans, det har hängt på sköra trådar väldigt många gånger. Frågan är väl hur många gånger till vi orkar innan det brister? Slutet känns nära och det vill jag verkligen inte. Hur är det att leva tillsammans med någon som är manodepressiv? Jag avskyr mej själv när dom sidorna kommer fram och tar över, så varför skulle någon annan stå ut med att älska mej år efter år när mitt mående hela tiden tär på relationen. Jag vill ut ur min kropp och ta kontroll. Men jag känner mej inte stark nog.
Jag vill inte vara beroende av tabletter för att leva ett drägligt liv. Jag vill vara utan diagnos. Jag vill få leva lyckligt för en gångs skull. Slippa behöva oroa mej för nästa dipp. Mitt liv är som en berg och dalbana och jag vill lämna tillbaka åkbandet. Genom årens lopp har jag ofta tänkt vad meningen med livet är om man ska må så här. "Ja, men du är ju så stark!" Hur fan vet du det? Du ser väl inte hur jag skriker och kämpar och gråter. Hela mitt inre slits sönder och jag har ingen livslust kvar. Jag blir uppäten av den här jävla sjukdomen. Hur kämpar jag emot ? Och var ska jag få orken ifrån?