Det där med balans

I förmiddags for jag ner i en svacka igen, förmodligen för att dottern är hemma och sjuk och det är allmän tristess här. Men jag skärpte till mej och bad älsklingen om ursäkt för att det gått ut över honom. Jag fikade lite glass och efter en stund så kändes allting som vanligt igen. Det tråkiga är att alltid behöva kämpa för att hålla balansen. Varför hjälper inte mina mediciner på samma sätt längre? Jag får ta upp det med läkaren när jag ska dit men det är tråkigt att behöva vänta på något som skulle kunna åtgärdas nu direkt. Nu ska jag fixa lite te åt stumpan och så ska kycklingfilé och potatis in i ugnen!

Jag har tappat min livslust

Var ett tag sen jag bloggade här nu. Började medicinera för några månader sen och till en början mådde jag riktigt bra, för att sen må sämre. Då blev det bestämt att vi skulle höja dosen lite till. Men det har inte hjälpt och jag mår som jag gjorde när jag inte åt mina mediciner. Hela mitt liv känns bräckligt och jag har svårt för att ha sunda relationer. Som mitt och min mans, det har hängt på sköra trådar väldigt många gånger. Frågan är väl hur många gånger till vi orkar innan det brister? Slutet känns nära och det vill jag verkligen inte. Hur är det att leva tillsammans med någon som är manodepressiv? Jag avskyr mej själv när dom sidorna kommer fram och tar över, så varför skulle någon annan stå ut med att älska mej år efter år när mitt mående hela tiden tär på relationen. Jag vill ut ur min kropp och ta kontroll. Men jag känner mej inte stark nog.
Jag vill inte vara beroende av tabletter för att leva ett drägligt liv. Jag vill vara utan diagnos. Jag vill få leva lyckligt för en gångs skull. Slippa behöva oroa mej för nästa dipp. Mitt liv är som en berg och dalbana och jag vill lämna tillbaka åkbandet. Genom årens lopp har jag ofta tänkt vad meningen med livet är om man ska må så här. "Ja, men du är ju så stark!" Hur fan vet du det? Du ser väl inte hur jag skriker och kämpar och gråter. Hela mitt inre slits sönder och jag har ingen livslust kvar. Jag blir uppäten av den här jävla sjukdomen. Hur kämpar jag emot ? Och var ska jag få orken ifrån?

Diagnos

Jag orkar inte mer. Är som ett urvridet lakan. Idag kom domen. Bipolär sjukdom. Erbjuden medicinering men ville fundera på det. Varför bor den här skiten i min kropp ? Jag får fundera på om jag vill testa medicin ett tag och se om livet kan bli lite drägligare. Tänk att jag i flera år gått o trott att jag haft Borderline. Jag är så besviken.

Dagen D

Så är dagen här, äntligen kan jag inte skriva för så är det verkligen inte. Först en timmes behandling på morgonen och direkt efter det ska jag vidare till min läkare och diskutera diagnos och symtomer. Jag har fått två diagnoser och hon står fast vid den som jag har haft nu i några år. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till det här. Det är klart att jag påverkas och tänker annorlunda. Men just imorrn vill jag inte. Nu skrev jag fel. Jag vill aldrig. Jag vill bara få vara och låta tiden läka alla sår. Ju mer dom river inuti mej desto mer blöder jag. Sår som gör ont. Lämnar en ärrvävnad i själen. Mycket har jag förträngt för att kunna leva vidare. Lite som att föda barn. Man är skapad på ett sätt att hjärnan efter ett tag glömt hur ont det gjorde. Verbalt finns det kvar. Och i minnet. Men inte känslomässigt. Men jag är en överlevare. Jag reser mej upp när jag fallit. Det måste jag göra.

Det är inte på något sätt tänkt att den här bloggen ska vara mörk och dyster. Den bara är det idag.

Start

Jag har fortfarande inte blivit kvitt mina sömnproblem. Hur jag än vrider, vänder, analyserar och har mej så tycker jag inte att jag sover för mycket. Ändå ligger jag där likt förbannat. Natt efter natt. Kroppen snurrar som en propeller i sängen och lakanen trasslar in sej i min nakna kropp. Jag tänker inte, grubblar inte, har ingen ångest. Kanske kan det vara så att jag mår för bra. Att jag äntligen har hittat en slags balans i livet. Visst har jag dagar som inte är bra men jag kan ta kontroll över dom. Jag förstår signalerna.

Det är inte alls som förut när jag var förlamad och paralyserad av all panikångest. Jag ville ligga i sängen och titta in i väggen. Mentalt var det allt jag kunde göra. Fysiskt och själsligt hade jag en dotter att ta hand om med egna behov. Jag skrek på hjälp fast ingen hörde. Jag grät fast ingen såg. Torra tårar. Jag har alltid varit dålig på att förklara mitt mående för läkare, psykologer och terapeuter. Hur förklarar man en inbördes smärta likt eldflammor? Jag får inte fram några ord. Men hela min insida skriker. Hjälp mej! Se mej! Förstå mej och hur dåligt jag mår!

Jag får ofta höra att jag är känslig. Det är som en brutal misshandel när någon säger fel ord till mej på fel dag. Det tar tid för mej att resa mej upp från botten. Jag har gjort det så många gånger och ändå är det alltid lika svårt. Det finns inte någon som förstår hur jag mår utom jag själv. Och den tanken gör så jävla ont. Jag vill inte att orden ska misshandla mej, jag vill inte vara känslig, jag är trött på behandlingen även om det är den som har hjälpt mej upp på fötter igen. Jag vill klara mej själv men smärtan gör att jag inte kan stå på egna ben. Jag vill inte ha dina sympatier. Bara en smula förståelse. Det här är mina innersta tankar, misshandla inte dom.